Utmaningsmodellen

I sin bok Utmaningsmodellen ger James Nottingham en lång rad exempel på hur utmaningsmodellen kan användas i olika teman. Boken har ett praktiknära perspektiv och har en tydlig struktur som gör det lätt för pedagoger att ta till sig hans tankar. Det Nottingham framför allt lyfter fram är att skapa lärtillfällen som utmanar elevernas tänkande genom att skapa kognitiva konflikter hos eleven. Blir du intresserad så hittar du mer info om boken här. Vi har även tidigare skrivit om detta här på bloggen.

Som rektor ser jag många relevanta delar som skulle kunna läggas in i våra tankar kring elevhälsoarbete. Mycket av grundtankarna finns redan i SPSMs upplägg och den triangel som gestaltar tillgänglighetsmodellen. Jag upplever Nottingham som en görare som grundar sin verkstad på befintlig forskning. Det blir extra intressant när han lyfter Pygmalioneffekten och dess ömsesidighet. Vilken stark dynamo våra egna förväntningar är i allt förbättringsarbete. Om vi förväntar oss att vi är kapabla till storverk, så tenderar de att inträffa. Det handlar alltså om lärarens egen tro på sin förmåga. Hur leder vi våra pedagoger inom ramen av ett pedagogiskt ledarskap då? Jag tror att våra EHT måste bli mer delaktiga i denna process. Skolpsykologer och kuratorerna har en stor potential i hur vi låser upp till en större tilltro, faktiskt eller ”inbillad”, hos våra pedagoger. Det kan vara en autostrada in till Jakten på främst i vårt främjande och förebyggande arbete.

Det mest spännande är ju att tanken inte per definition behöver vara grundad i faktisk kompetens utan den är mer grundad i vilken tänkt förväntan som finns i en given situation. Det är här det blir riktigt spännande tycker jag. Talesättet tankens kraft är stor har väl aldrig varit mer relevant är i tankarna rörande undervisning och inlärning. Kopplas detta sedan till KASAM och är tydlig med strukturen så är vi ju hemma. Det verkar ju inte svårare än så!

Hur kan det då komma sig att vi inte ser en mer framgångsrik skola i Sverige än vad vi faktiskt gör? Hur kan vi i Karlstad ligga nr 1 i andel behöriga lärare men inte i topp när det gäller mätbara resultat? Vad beror detta på? Behörighet är ju något som lyfts fram stort och tungt i den politiska debatten de senaste åren. Vi har lagt stor kraft på att administrera lärarlegitimationer och vi har skickat en lång rad pedagoger på olika lyft för att få sin behörighet. Då är det väl bara att köra på efter given kursplan, eller?

Jag inser att det finns mer än enbart behörighet som spelar in i hur väl vi skapar förutsättningar för elevernas lärande. Vi har sedan en tid krattat lärmiljöerna med krattor från SPSMs och sett till att sanden i manegen är ordnad på bästa sätt. Vi har lagt schema för att säkerställa att vi följer behörighetsförordningen. Vi har skapat forum för kollegialt lärande i samtliga arbetslag. Det som är kvar i det främjande arbetet är ju den enskilda utvecklingen av pedagogen. Det kanske är dags att varje pedagog ska ha coachande samtal inlagt i sin tjänst? Det är kanske i de samtalen vi kan hitta de pedagogiska ledarskapet? Vi måste prata mer om Mindset i skolan och vi måste våga lyfta detta på ett sätt som inte värderar individen utan utmanar individens tänkande. Oavsett vad nästa steg är, så krävs det ett ytterligare steg. Om det inte handlar om coachning vad handlar det om då?
/Magnus Sjödin, rektor