Framgångsrika skolor och icke framgångsrika skolor

Jag har precis lagt ifrån mig boken Att organisera för skolframgångDet är Ulf Blossing och två lektorer vid Göteborgs universitet som gjort en studie där de jämfört framgångsrika skolor med icke framgångsrika skolor. Boken beskriver väl hur man rent metodiskt gått till väga samt vilket perspektiv man anlagt i sin undersökning. För mig är inte metoden eller perspektivet det mest intressanta, det intressanta är vad undersökningen visar. 

När forskarna radar upp vilka kvaliteter som är sannolika förklaringar till vad som karaktäriserar en framgångsrik skola så blir det riktigt spännande. Forskarna lyfter fram:

  • målinriktad ledning
  • kollektiv organisering av ledningen
  • målinriktad ledning på förvaltningsnivå
  • samarbete med fokus på undervisning
  • höga förväntningar på eleverna
  • kartläggning och uppföljning av elevernas kunskaper
  • anpassning av undervisningen
  • lärarledarskap i klassrummet

Motsvarande för de icke framgångsrika skolorna är:

  • frekvent förändrad ledning
  • impementeringsinriktad förvaltning/styrelse
  • individuellt, alternativt självgrupperat lärarande
  • fokus på annat än elevernas resultatutveckling
  • uppfattningen att skolans resultat är avhängigt eleverna.

För mig landade boken boken mitt i mitt pedagogiska ledarskap. Jag tycker mycket av det som forskarna skriver fram hittas i ett tydligt arbete med tillgängliga lärmiljöer och ett aktivit elevhälsoarbete. Det som verkligen fastnar hos mig är analysen att skolor som tar ansvar för att anpassa sig efter eleverna och sätter lärmiljöer i fokus lyckas bäst. Bland annat skriver forskarna: "...att det är elevernas lärande som är centralt och att lärarnas arbete med att anpassa undervisningen för att främja detta är det viktigaste." De skolor som är icke framgångsrika lägger ansvaret för en negativ utveckling på skolans elevsammansättning samtidigt som det finns en total avsaknad av systematisk testning och uppföljning av elevernas grundläggande kunskaper.

Jag anser att vi skolledare behöver kliva fram och ta spets i detta förbättringsarbete. För att lyckas krävs naturligtvis kännedom om den lokala skolkulturen samt en stor portion kommunikativ förmåga, men det krävs även en stor dos av tillit från huvudmannen till det mandat vi skolledare har i lagstiftningen. Det viktigaste är dock den synvända, som vi i skolan måste göra: det är vi vuxna som ska anpassa våra lärmiljöer efter de elever vi har i våra grupper på skolan och på fritidshemmet. Inte tvärtom. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det citat som florerade runt när jag var verksam som lärare för ca 10 år sedan: "man kan leda en häst till vatten, men man kan inte tvinga den att dricka". Det måste vara, i mitt tycke, den enskilt mest korkade liknelse någonsin rörande undervisning och elever. Vårt jobb är att leda eleverna i deras lärande och om det så krävs så kommer jag leda om det där vattedraget, jag kommer bygga slussar och jag kommer sätta dropp på hästen om det så behövs. Nu visar ju dessutom den senaste forskningen att hästcitatet är förlegat och att det är ett signum för en icke framgångsrik skola och det är det väl ingen som vill ha det så? Så låt oss ta varsin spade och se till att det där vattendraget når varenda häst och att alla hästar kan dricka sig otörstiga.

/Magnus Sjödin, rektor