Erasmus+ del 3

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag tog med mig ett par frågeställningar med mig till Grekland. Det handlade om flyktingkrisen och hur de ordnar skola för nyanlända. 

Grekland har alltid varit ett land dit många kommit enbart för att ta sig vidare, ett slags transitland. Landet är fullkomligt packat med influenser från andra kulturer. De är kort sagt vana att ta till sig nya intryck av alla slag. Den senaste tidens flyktingkris har ställt helt andra krav på den grekiska skolan än tidigare. Nu stannar människor kvar på ett annat sätt. Dels för att gränser norröver är stängda, dels för att situationen är annorlunda och mer akut. 

Hur gör de då? Den grekiska staten anordnar skola för nyanlända efter den ordinarie skolans slut. Då kommer flyktingarna till skolan och får ett par timmars undervisning på sitt modersmål. Fokus ligger då på utbildning i medborgarskap. Det finns även frivilliga lärare och skolledare som anordnar undervisning i de större lägren. Då handlar det om aktiviteter ett par timmar i veckan. Det ser alltså helt annorlunda ut hur vi arbetar i Karlstad. Här strävar vi efter att våra nyanlända ska vara med sina klasser i så stor utsträckning som möjligt och så snart som möjligt. 

Engagemanget hos de vi träffat är stort, men strukturerna fullt ut saknas och Grekland har stora utmaningar kring detta. Vi i övriga Europa måste ta större ansvar och agera mer solidariskt än vad vi gör. Vi i Sverige har inskrivet i våra styrdokument att vi ska visa solidaritet med de mest utsatta. Det är fina ord, men ord utan handling hjälper inte någon. När jag ställde frågan, vad kan vi göra för att hjälpa till, till de kollegor vi träffade, så var svaret kort: open your borders.

Det är svårt för oss som arbetar i skolan att påverka beslut på riksnivå, men vi kan göra vad vi kan för att hjälpa de som tagit sig genom Europa och hamnat hos oss i Karlstad. Vi kan se till att dessa barn och unga får den start i Sverige som de förtjänar. Det är en stor utmaning, men i satt i relation till den utmaning våra grekiska kollegor har, så ter sig vår utmaning betydligt mer överkomlig. 

/Magnus Sjödin, rektor