En tankeställare

Hur ställer vi frågor till föräldrar och vårdnadshavare? 

För mig var detta ett dilemma när jag skulle ta med mig uppgiften ut i verksamheten. I min grupp valde vi att ställa frågor till föräldrar angående läsning och skrivande i hemmet och jag upptäckte snart att det gäller att tänka igenom vilka frågor jag kan ställa och framförallt hur jag ställer dem och i vilket sammanhang. Då jag jobbar på en förskola där, i dagsläget, de allra flesta barnen och föräldrarna har ett annat förstaspråk än mig, så tror jag att det spelar extra stor roll. 

När jag skulle ställa första föräldern en så enkel fråga som "Har ni barnböcker hemma?", så såg jag direkt på hens ansikte att jag skulle ställt denna fråga på ett annat sätt. Innan jag ställde frågan så berättade jag kort om Läslyftet Åmålsmodellen och att jag var nyfiken på hur de hade det hos dem. Det som blev fel var att jag antagligen fick hen att känna en press, vilket inte alls var min intention. Jag tror att jag i slutändan fick hen att förstå att jag bara var nyfiken på hur barnen mötte texter hemma och att jag inte la någon värdering i svaret. Men detta misstag fick mig verkligen att tänka igenom mitt sätt att ställa frågorna och sammanhanget. När jag sedan skulle fråga fler föräldrar valde jag att göra det på ett mer naturligt sätt utan att berätta om Läslyftet i sammanhanget och lyfte istället frågorna i samband med att jag berättat om att barnen till exempel skrivit sitt namn på förskolan under dagen. Jag kände också att frågorna togs emot på ett annat sätt då. De verkade inte känna någon press över att jag ställde frågor. 

Hur skapar vi samarbete med hemmen?

Vi diskuterade just detta dilemma på vår reflektionsträff då fler i min grupp hade upplevt samma dilemma. Vi kom fram till att utvecklingssamtalen kan vara en bra situation för samtal kring barnens möten med text i hemmet och barnens vardag. Då skulle vi som pedagoger även kunna förbereda frågor till föräldrarna som de kan få med sig hem innan samtalet. Vi kom även fram till att spontana frågor i en situation där vi kan lyfta barnens textmöten i förskolan kan vara en bra metod för att få ärliga svar utan att föräldern ska känna någon press. Vad vi alla var helt överens om var att detta vill vi ta med oss och fortsätta med i verksamheterna på ett eller annat vis. Flera av oss tyckte att det smidigaste sättet nog var att prata om textmöten med vårdnadshavarna under utvecklingssamtalen då det blir naturligt att prata om barnen och då kan komma in på läsning till exempel.

Ointresse eller skuldkänslor?

Ytterligare ett dilemma som flera av oss stött på under samtalen med föräldrarna var att många verkade ointresserade av olika anledningar. Många verkade tycka att det vi ville fråga om inte var något viktigt - de ville hellre prata om annat. Det verkade också vara så att vissa av dem försökte komma ifrån ämnet, kanske tyckte de att det var lite jobbigt att vi ställde frågor om läsning i hemmet. Jag tror därför att det är viktigt att vi gör det klart för föräldrarna att vi inte vill ge någon dåligt samvete eller "sätta dit" någon. Utan vi vill bara veta hur de gör och vad de ser hemma att barnen är intresserade av för böcker, för att vi skall kunna göra det så bra som möjligt för barnen på förskolan, genom att skapa en slags samverkan med hemmen. 

Barnlitteratur i hemmen?

En intressant tanke som väcktes i gruppen var om det kan vara så att barnböcker kanske inte är så vanligt i den kultur många av föräldrarna på våra förskolor och även barnen kommer ifrån. Frågan är om det är så och hur vi i så fall kan hjälpa föräldrarna att introducera barnböcker hemma om det nu är vår uppgift? Men oavsett hur deras kultur kring böcker ser ut så anser jag att det är vår uppgift som pedagoger i svensk förskola att vara ett komplement till hemmen och ge alla barn möjlighet att utveckla intresse för litteratur. 

Glädje och stolthet

Jag känner att jag fick ut mycket positivt av denna aktivitet och framförallt så väcktes det tankar hos mig om hur viktigt det är att jag som pedagog uttrycker mig på rätt sätt. För när jag ställde rätt frågor vid bra tillfällen (enligt mig själv) så reagerade föräldrarna precis så som jag önskade att de skulle reagera, nämligen med glädje och stolthet över sina barn. Till exempel så frågade jag en förälder om det var hen eller den andre vårdnadshavaren som lärt deras barn att skriva sitt namn både på arabiska och på svenska. Hen skrattade och sa att det då inte var hen utan den andre föräldern. Men oavsett vem som lärt barnet att skriva så såg jag att denna förälder var så oerhört stolt över sitt barn just då.

Tacksam

Jag vill bara avsluta detta blogginlägg med att jag och många kollegor med mig är väldigt tacksamma över att vi får tid att arbeta med Läslyftet och utveckla det kollegiala lärandet. Så tack till alla som gjort det möjligt för oss!