Att styra eller inte styra

Vid förra lärträffen diskuterade vi bland annat elevers delaktighet i utformandet av undervisningen, vilket jag skrev om i förra inlägget. Vi sade bland annat att vi inte kommer dithän att vi ger eleverna fullt inflytande över undervisningen, även om de teorier vi läste pekade åt det hållet. Vi har därför under ett par veckor lagt extra fokus på att iaktta vilket elevinflytande vi faktiskt ger eleverna i olika lägen och försökt formulera fördelar och nackdelar.

När vi sätter oss ner kan vi enkelt presentera många exempel där vi ger eleverna inflytande och delaktighet. Bland annat redogör en deltagare för hur några elever närmade sig Shakespeare på ett nytt sätt genom att återge SMS-konversationer i sann SKAM-anda mellan Romeo och Julia. Det är ett exempel där eleverna fritt väljer hur de vill redovisa något, men vi ser också att läraren har ett tydligt mål med uppgiften – att bekanta sig med författaren Shakespeare, att kunna se hur dennes verk förmedlar idéer och känslor och ur detta producera eget material. Frågan vi ställer oss är vad detta innebär för inflytandet och delaktigheten?

När vi diskuterar detta i gruppen så ser vi lättast de problem som fullständig elevfrihet skulle innebära. För att kunna uttala sig om ett område så behöver eleverna bakgrundskunskap, vilket de svårligen kan få utan att läraren åtminstone ger riktlinjer. Att tolka vad som ska göras i kursen och sedan hur detta kan verkställas är inte alltid enkelt och det skulle förmodligen gynna vissa elever mer än andra. Det tar dessutom lång tid och elever tenderar ofta ändå att välja sådant de redan känner till och har gjort tidigare.

Men vi vet ju också om fördelarna. Saken är den att vi behöver starta tidigt med att skapa den tilliten som eleverna behöver känna till sin egen förmåga, att modellera sätt att ta tag i nya problem och att ge varierade verktyg. Och sedan fortsätta ett sådant arbete under hela skoltiden. Läslyftet Åmålsmodellen kanske kan fungera på det viset?

Jag skrev i förra inlägget att en elev behöver se värdet av undervisningen, att det finns en motivation för att själv kunna vara med och driva den. Romeo och Julias SMS-konversation är ett ypperligt exempel på hur elever på eget bevåg tagit något ur sin egen verklighet och mixat ihop med en sextonhundratalsförfattare för att kunna presentera detta genom olika modaliteter. Där har eleverna kommit lång väg med att skapa ny literacitet. Frågan är hur uppgiften skulle ha lösts utan en viss styrning?