Att öppna världar

”Vi lärare ska öppna världar åt eleverna. De lever i en värld som ännu inte blivit stor nog och vår uppgift är att göra denna större.” Så sammanfattade en gruppdeltagare lärarens roll i förhållande till elevens när det kommer till delaktighet i undervisningen. Det kanske låter lite provocerande och togs upp när vi diskuterade Eva Aleby och Ulrika Bergmarks artikel Elevernas delaktighet i och inflytande över undervisningen. De återger i artikeln hur lärandet behöver ses som en social process och hänvisar till Vykotskij, Dewey och Körling, och vi förstår förstås tyngden i den teoribildningen. Vi lever dock samtidigt i en praktik där vi många gånger ser oss själva ge eleverna endast partiell eller marginaliserad delaktighet. Medvetet och med gott uppsåt skall tilläggas. Hur ska eleverna kunna vara med och påverka undervisningen när de inte vet det vi vet om ämnet?

Delaktighet och inflytande i undervisningen handlar om att eleven ser värdet av och har en vilja att lära sig; med andra ord att denne är motiverad och dessutom känner att det som denne kan bidra med tillvaratas och får bärighet i undervisningen och bedömningen. Lärare har traditionellt sett fokuserat i mycket hög grad på skriftlig och muntlig kommunikation, men med en kunskapssyn som tar utgångspunkt i delaktighet, mångfald och delaktighet behöver man se till varje elevs kulturella erfarenheter och specifika förmågor och kompetenser. Vi behöver vidga vår uppfattning om literacitet.

Petra Magnusson utvecklar vår lärgrupps vokabulär i artikeln Multiliteracies i lärande och undervisning. Termen multiliteracies vidgar det redan från början något luddiga begreppet ”literacitet” och beskriver textvärldar ut ett förändrat perspektiv. Begreppet kan förklaras med att man ser en progression från ett kognitivt stadium där man knäcker läskoden, genom en sociokulturell nivå där man uppfattar sammanhangens betydelse, förbi ett tredje stadium som innebär en kritisk literacitet där läsaren, eller designern, beskrivs som aktiv och medskapande för att slutligen landa i det fjärde stadiet som utgörs av multiliteracienivån. Där beskrivs läsaren som en curator, vilken ”samlar, producerar, visar och interagerar i digitala medier” och bygger genom detta upp en annan form av läskunnighet.

Ur en teoretisk begreppsgenomgång träder det fram en hållbar bild av hur vi kan, och bör, tänka på vår egen undervisning. Magnusson återger Kalantzis och Copes figur för kunskapsprocesser som böljar fram och tillbaka mellan kända förhållanden och okända, mellan konkret användning till abstrakt teoribildning. När vi tittar över och översätter denna figur i vår undervisning ser vi hur det som sker i klassrummet tydliggörs. Vi kan för egen del se vad vi redan gör och vilka delar som vi skulle kunna utveckla i vår undervisning, och i vilken utsträckning vi låter eleverna få komma till tals genom en vidgad literacitet.

Vi har naturligtvis goda exempel på detta redan idag. En elev visade vid tillfälle sin kunskap inom ett område genom att producera ett dataspel, dystopier har gestaltats genom både bild och musik och filmer produceras på löpande band. Men vi har inte tidigare haft termerna för att samtala om detta eller kunnat formulera tankarna i de banor som presenterats oss nu. Till råga på allt har vi fått oss till dels en hel hoper välformulerade uppgiftsförslag kopplade till de olika kunskapsprocesserna som Magnusson beskrivit. Det tackar vi för.

Elevernas delaktighet i undervisningen handlar alltså om att bygga och visa sina kunskaper i en vidgad kontext mot vad man traditionellt har kallat ämnesinnehåll. Vi som lärare har otvivelaktigt en större ämneskompetens, men eleverna bidrar med en nytolkning av vad och hur detta kan användas. Vi öppnar världar tillsammans och för varandra.