Skolan + vardagen = sant

Skolan är naturligtvis inte någon ö isolerad från omvärlden. En fråga man råkar på titt som tätt är i vilken utsträckning omvärlden då ska få influera skolan. Det visar på en inställning som jag personligen är ganska trött på, då frågan är besvarad sedan länge. Genom ”det vidgade textbegreppet” har vi sedan 1994, eller åren omkring det, inom skolan sett värdet och nödvändigheten av att bredda den kulturella horisonten. Den föränderlighet och nyansrikedom som blir resultatet av att föra in intressen utanför skolans sfär ger oss lärare mycket att sätta oss in i och reflektera över, men det ger oss samtidigt enorma möjligheter att få eleverna att se ett sammanhang de känner igen och tror på.

Läslyftets tredje del behandlar vad som utmärker ämnestexter. I diskussionerna inom vår grupp ville jag denna gång lägga upp det på ett lite annat sätt än att gå laget runt och dryfta tankar. Jag utsatte istället deltagarna för en samtalsmetod kallad treklövern där de under mycket begränsad tid fick svara på några frågor enligt ett visst mönster. Det fanns flera syften med detta. Dels var frågorna ganska krävande, både vad gäller innehåll som formuleringar och ordval. Det är viktigt att gå på djupet kring sådant vi står inför varje dag och vi behöver dessutom använda en gemensam begreppsvärld för att nå en större exakthet och bygga på vår professionalism. Dels var tiden begränsad till en dryg minut, vilket gjorde att vi påbörjade tankebanor men kunde inte föra dessa tankar i hamn. Varje deltagare fick sedan redogöra för en fråga och vad deltagarna svarat, varefter diskussionen direkt kom mycket långt på kort tid.

Exempelvis diskuterade vi skillnaderna mellan vad Dr Mary Macken-Horarik kallar vardagslivets domän och skolans domän. Elever förhåller sig till olika sammanhang i fråga om sitt läsande, skrivande och talet. Det handlar om att skapa förförståelse kring detta och att inte förenkla skolans språk så att vi hamnar i vardagslivet domän. Vi tog upp att det kan finnas svårigheter med ämnestexter i och med att elever i för stor utsträckning rätt av köper det som står i texten. Formatet det presenteras på kan också innebära en svårighet. Eller en styrka om vi kan appellera till elevens intressesfär. Hur vi däremot diskuterar urvalet av texter med eleverna fick oss att tänka till lite, och svaret är nog att vi inte gör det i tillräcklig utsträckning.

Paratexter innebär rubriker, innehållsförteckning, bilder etc. och är ofta något, särskilt i läroboksläsning, som vi många gånger inte tänker på. Men det är dock väl värt att aktualisera begreppet, inte minst med tanke på hur bilder kan användas inom undervisningen och med vilken värdeladdning de kan framföra uppfattningar och ställningstaganden. Paratexter stimulerar dessutom flera sinnen på ett liknande vis som det närliggande begreppet multimodalitet – att en text kan innehålla flera olika medietyper. Som lärare behöver vi vara öppna för olika texttyper och -former. Det kan betyda att vi spelar Civilization 6, läser Persepolis eller lyssnar på Virgin Steele. Vi kan dessutom se på film (eller läsa texttypen film om man så vill) på samma premisser som skönlitterära böcker.

Det är naturligtvis vitalt med vilket syfte vi gör detta, men det är också oerhört betydelsefullt att vi faktiskt låter oss göra det. Skolan ska inte sänka kraven eller förlora sin särprägel som läroinstans, tvärtom ska vi hålla en bredd och kunna applicera delar av olika intressesfärer och kulturer i lärandet. Då skapar vi betydelse och engagemang.