Särskilda behov i ett återkopplingsperspektiv

När gymnasieskolans personal var på plats efter sommaren, hade jag en kort presentation om den lagändring gällande åtgärdsprogram och särskilt stöd, som trädde i kraft 1 juli. Det har länge talats om att minska lärares administrativa börda och lagändringen kan ses som ett steg i den riktningen. Lärares tid skall ha sitt huvudfokus på undervisningen och inte på dokumentation.

Jag tror många har upplevt att det har upprättats alldeles för många åtgärdsprogram, ur mitt perspektiv handlar det också om en risk att stigmatisera elever. Kort sagt handlar lagändringen om att man nu skiljer mellan extra anpassningar och särskilt stöd, där det endast är det senare som skall omfattas av ett åtgärdsprogram. Extra anpassningar är de stödåtgärder man som lärare kan sätta in utifrån egen bedömning, utifrån elevernas behov. Det särskilda stödet utgår från en utredning, är beslutat av rektor och omfattar mer resurser än det läraren själv kan ge. Jag tror dock att många redan har arbetat enligt denna modell.

Min första tanke var att presentera åtgärdsprogram i ett återkopplingsperspektiv – nu blev istället fokus i första hand på de nya allmänna råden och innebörden av lagändringen – med återkoppling som en påminnelse mot slutet. Frågan är om mängden åtgärdsprogram inte varit mindre om återkopplingspraktiken var en självklar del av undervisningen? Jag undrar om vi inte ofta tror eller anser att vi ger återkoppling till eleverna, men i själva verket har inte kommunikationen nått fram.

Ta gärna del av presentationen som du hittar i länken nedan.

http://prezi.com/0xeaimxywiwf/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share

/Anna