Kultur av vardagen

– Först tänkte jag, vadå vardag? Men sen kom jag på dörren, den går vi ju igenom varje dag. Och gardinen, den hänger där hela tiden vad vi än gör, säger Ellen Aronsson.

Hon förklarar att alla tog ”jättejättemånga kort” och på ”massa olika saker”.

– Jag tog på Hugo när Hugo tog på mig, tillägger Alfred Holm.

Det blev 800 bilder på två veckor. Barnen i Skruvstads skola har hjälpt Värmlands museum att se sin samtid.

Två museibesökare fikar nedanför en bild på väggen av en närbild på en elev
Museibesökare fikar framför storbilden av Ella Sjöblom.

”Ta bilder på vad ni vill, visa hur er dag ser ut.”  Friheten från museet togs tacksamt emot i den ordinarie skoldagen.

Klasslärarna Johanna Gärdestam och Maria Wallin berättar att de fick frågan från museets fotograf om de ville vara med och dokumentera det värmländska vardagslivet. 

– Och det ville vi så klart. På en så här liten skola är det enkelt att svara ja. Vi är två pedagoger och 19 barn. Alla kan vara med och det går snabbt från beslut till handling. 

Den lilla organisationen är en stor fördel.  Johanna jämför med andra större arbetsplatser där hon jobbat. 

– Här kan verkligen hela skolan delta utan att det för den skull blir en jättegrej. Det är lättarbetat.

Men hon pekar också på att intryck utifrån blir extra viktiga på en liten skola.

– Eftersom vi inte är så många måste vi tänka på att bredda perspektiven.

Pedagogerna försöker ta vara på de tillfällen som ges att jobba i projekt och gärna med externa aktörer. 

– Det ger arbetsglädje och nya infallsvinklar, både för oss och barnen. 

Tillsammans för andra

Kreativa arbetssätt skapar en positiv spiral, menar lärarna, där lusten att prova och lära nytt hela tiden uppmuntras. 

– Och det blir så tydligt att olika förmågor behövs i olika situationer för att helheten ska bli bra. 

Det spelar ingen roll om det handlar om att sätta upp en musikal, vilket pågår just för stunden, eller att dokumentera sin vardag i bilder. Barnen lär sig samarbeta och ser vikten av att komplettera varandra. Att dessutom jobba med någon utifrån och bli en del av ett större sammanhang ger värdefulla erfarenheter.

– När vi stod där på museet och barnen såg sina bilder utställda var det så tydligt att vi gjort något tillsammans och för andra. Det blir en stolthet i gruppen kring det man åstadkommer. 

Samarbetet med museet började i all enkelhet. Lars kom ut och hälsade på, berättade för eleverna hur han tänkte och lämnade två kameror i klassen.  För att försäkra sig om att barnen skulle få släppa loss garanterade han att kamerorna ”tål att grävas ner i sand, dränkas i diskhon och slängas i asfalten”.

Tre elever sorterar bilder på golvet i klassrummet.Klassrumsgolvet är fyllt av inplastade fotografier. Alfred Holm, Linnéa Thenman, Ellen Aronsson berättar om alla bilder som visas på museet i Karlstad, och om hur hela klassen fick vara med på vernissagen.

– Vi dokumenterar mycket i den ordinarie verksamheten så det är eleverna vana vid, men det här blev ändå annorlunda. Det skulle verkligen vara barnens bilder och vi skulle inte vara med och styra särskilt mycket. Bara se till att allt fungerade.

Till en början fanns det något slags schema över vilka som skulle använda kamerorna och när, men det visade sig både onödigt och krångligt. Kamerorna cirkulerade naturligt i den åldersblandade klassen och användes under hela skoldagarna, både på lektioner och på raster.

– Det blev väldigt roligt och kreativt. Just att arbetet pågick intensivt under två veckor var bra, tycker lärarna. Det skapade intresse och aktivitet under hela perioden. Ingen hann tröttna. 

Lär av bilderna

Maria och Johanna konstaterar att barn i dag är väldigt bildmedvetna genom mobiler och sociala medier. De har lätt för att tänka i bilder och frågar inte efter förklarande ord. 

– Det är spännande att se vad barnen ser. Det blir mycket porträtt av kompisar, men också närbilder på sånt vi vuxna inte lägger märke till. Jag tycker att vi kan lära oss av deras bilder, säger Johanna, och se vad de ser. 

Leken ute, i skogen och på gården, är ett återkommande motiv från Skruvstad. Hästar som hoppar och älgar som slaktas, både på riktigt och på låtsas. Rollekarna speglar i mångt och mycket bygdens vardag.

– Att jobba med hemorten och närmiljön är en del av skolans uppdrag. Jag tycker att det här projektet gett nya tankar om hur man kan synliggöra den vardagen.

Boll i silhuett mot grå himmel

Johanna plockar bland bilderna och stannar till vid bollen mot himlen, en av de fyra som fotografen valt att förstora.

– Jag hade aldrig sett det här ögonblicket. Och titta här, en närbild på grindstolpens tegelstenar, den som står där ute.

Hon pekar genom fönstret och berättar att klassen samlas där nere vid stolpen när alla gemensamt ska gå någonstans. För barnen är stället en viktig vardagsplats, värd att studera på nära håll.

– Jag tycker verkligen att bilderna startar samtal och väcker nya tankar.

Kort och konst i korridoren

Klassrumsgolvet är fyllt av inplastade fotografier. Ellen och Alfred berättar detaljerat om alla bilder som visas på museet i Karlstad, och om hur hela klassen fick vara med på vernissagen.

– Det var kul. Tidningen kom dit också.

Men nu ska barnen göra en egen utställning i samband med att skolans musikal har premiär om några veckor, och alla mammor och pappor och syskon och släkt och sånt kommer till skolan. 

– Och då blir det både kort och konst i korridoren, förklarar Ellen. 

Det pågår mycket skapande i Skruvstad. 

– Vi försöker verkligen att jobba kontinuerligt med kreativa lärprocesser. Jag tror det handlar om den där arbetsglädjen, säger Johanna. Den är så viktig. Det ena ger det andra, och det blir lätt att dra igång, när både barn och personal trivs.

Två elever och lärare på golvet i klassrummet
Ellen Rosowski och Meja Oja Danielsson tillsammans med Johanna Gärdestam. Johanna ser att det arbetsklimat som skapas genom de kreativa processerna ärvs från en klass till en annan, de yngre barnen lär av de äldre.

Lärare med elev i knät”Bilderna blir ett sätt att se och komma nära barnens vardag. De väcker nya tankar”, tycker klassläraren Maria Wallin. Här sitter hon med Elina Oja Näsberg i knäet.

Om Skruvstads skola

• F-3 skola samt fritidshem i Grums kommun.

• Här går 19 barn från förskoleklass till trean.

• Fyra pedagoger jobbar på skolan, två lärare och två fritidspedagoger.

Hallå där Lars Sjöqvist,

fotograf på Värmlands museum, som utrustade eleverna i Skruvstad skola med stryktåliga kameror och bad dem att under några vanliga höstveckor ”ta bilder på vad ni vill”.

Vad hoppades du på?

– Dokumentation av vår samtid. Jag ville se vad barnen i Skruvstad ser i sin vardag. 

Vad fick du?

– Starka former och färger, lek och nyfikenhet. Det blev 800 härliga ocensurerade bilder. Det har varit superkul. 

Vad utmärker bilder som tas av barn?

– Barn fokuserar på det som är viktigt och pratar tydligt i sina bilder. Sen kanske de inte är medvetna om vad de berättar. Men det blir väldigt tänkvärt. Jag tycker att det har ett extra värde att barnen får jobba enbart med bild, och fånga sina intryck utan text. Det görs inte så ofta.

Slogs du av något speciellt i berättelserna från just den här miljön?

– Kontakten med naturen, definitivt. Och sen var det mycket lek. Att Skruvstad är en mindre skola i glesbygden påverkar självklart. Naturen finns där precis utanför dörren.

Elev framför fläktUtrustade med kameror som tål det mesta fick eleverna i Skruvstad skola uppdraget att dokumentera sin vardag. Emanuel Rosowski fångades på bild framför en fläkt.

Hur tänkte du kring valet av skola?

– Vi jobbar med två kommuner per år.  För oss på museet är det viktigt att olika sorters miljöer finns bevarade och dokumenterade. Vi vill ha hjälp att se vår samtid i Värmland, och ur många olika människors perspektiv. Vi behöver lyfta fram grupper vars vardag inte syns så ofta, som till exempel barn och gamla. Den här gången valde vi en mindre skola i glesbygd, en miljö som kanske inte finns kvar i framtiden.

Finns det något tveksamt i att använda barn och deras bilder?

– Nej, det tycker jag inte, så länge bilderna inte är kränkande eller används kommersiellt. Sen har så klart alla föräldrar gett sitt godkännande.

I museets restaurang hänger ett 40-tal av barnens bilder. Var det svårt att välja bland alla 800?

– Inte särskilt. Jag gjorde som jag alltid gör då jag väljer bilder – letar intryck. Ögonblick, form, ljus, komposition och innehåll styr valet. 

Varför är fotograferna anonyma?

– Jag ser det som att alla barnen i Skruvstad har hjälpts åt att dokumentera sin gemensamma vardag i skolan. Vilka som är på bild eller vem som tagit bilderna är inte viktigt. 

Vad händer med bilderna då de inte längre är utställda?

– De arkiveras digitalt på museet och sparas för framtiden. Bilderna visar hur barnen levde sin vardag i Grums 2014. Det är ett bidrag till värmlänningarnas minne.

Text: Helena Söderqvist
Bild: Stefan Barkman och barnen på Skruvstads skola

Artikeln ingår i magasinet Kreativa skolan som gjorts av Pedagog Värmland, Karlstads kommun och Region Värmland för att visa upp det inspirerande skapande arbete som pågår i skolor och förskolor.