Att bejaka det oförutsedda och öva med intention

Jag brukar lyssna på programmet 'Kropp och själ' http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272 (38 minuter in) när tiden faller sig så och denna helg var det ett synnerligen intressant innehåll där psykologiprofessorn Anders Ericsson intervjuades angående sina forskningsresultat om betydelsen av det han kallar deliberate practice (övning med intention).  Jag har i tidigare bloggar lyft betydelsen av att se alla elevers möjligheter till utveckling istället för att se några elever som särskilt begåvade eller som individer med talang - då med stöd i Carol Dwecks forskning. Detta perspektiv finns också hos Anders Ericsson - som anses vara en av väldens ledande forskare på området exceptionellt begåvade människor. I stället för att det skulle vara det man föds med som spelar roll, visar han genom sin forskning att det är specifik träning som ger framgång. Att öva sin förmåga att ständigt utmana sig själv och få löpande feedback: "Practice really involves failing a lot until you reach your goal"  http://nordic.businessinsider.com/anders-ericsson-how-to-become-an-expert-at-anything-2016-6?r=US&IR=T

Istället för att se människan som styrd av sina gener påpekar Ericsson att hjärnan precis som kroppen är formbar. I linje med detta fann jag också när jag läste en artikel i senaste Pedagogiska Magasinet av Anette Jahnke "För att nå djup kunskap behöver vi bejaka det oförutsedda". För starkt fokus på mål kan ge en för snäv syn på lärande och hon frågar sig om kanske metaforen 'riktning' kanske skulle vara bättre. Jag anser därför som rubrikern antyder att bejaka det oforutsedda och öva med intention inte är varandras motsatser utan just visar själva kärnan i undervisning, lärande och därmed återkoppling - praktiker som har en riktning men som samtidigt är öppna för det oförutsedda  - som livet självt.

/Anna