Samtalet kan börja

Ge aldrig upp. Boken handlar om att söka sitt rätta jag och att finna sig själv. Tillsammans har niorna i Forshaga läst en roman om identitet. ”Så himla bra”. Samtalet kan börja.

Skönlitteratur som handlar om människors livsvillkor ska läsas på högstadiet. Alla ska lära sig att förstå, tolka och analysera olika texter. Det står i läroplanen. I Mia Adolfssons svenskgrupper börjar eleverna i läsupplevelsen, i det som berör och fångar intresset.

– I dag ska vi ha ett samtal om boken, helt förbehållslöst. Det ska inte bedömas.

Åtta av klassens elever följer med för att prata om den roman Mia läst högt under de senaste fem veckorna, Jellicoe road av australienska Melina Marchetta. Det är en svår bok, svår att komma in i med parallellhandlingar och många karaktärer, som till en början skapar en lätt surrealistisk känsla.

– Vi har tagit oss in i handlingen tillsammans.

Mia Adolfsson
Först boksamtal, sen bilder. "Som lärare är det viktigt att vara lyhörd för vad som händer i klassrummet. Jag märkte att eleverna älskade boken. Är det någon gång vi ska måla så är det då", säger Mia Adolfsson.

Mia hade själv läst Jellicoe road i en bokcirkel och blev förälskad, ville ge sina elever samma upplevelse och tog risken att den var i svåraste laget.

– Mitt val av bok var lite av en chansning, men ändå inte. Följer man en grundstruktur funkar det även med berättelser som är svåra.

Men utan högläsning och uppgifter i anslutning till varje nytt kapitel hade inte alla klarat att nå det där magiska tillståndet, då man blir ett med handlingen och inte vill lägga ifrån sig boken. Det är Mia helt säker på. Förutom att hon själv alltid ställer diskussionsfrågor efter varje kapitel får eleverna i uppgift att punkta upp vad som hänt, fylla på listan av karaktärer och formulera egna frågor kring innehållet. Svaren skrivs allt eftersom de kommer i romanen. Och efter sista sidan är det dags för individuell uppsats och boksamtal i grupp. Det är där vi är nu.

Fyra killar och fyra tjejer har samlats runt bordet i ett av korridorens grupprum. Eleverna fyller tavlan med sina frågor och Mia fungerar som samtalsledare. Vad tyckte ni om boken? Så himla bra.

– Men i början var den riktigt seg, säger Joel Kilhage. Och svår att hänga med i, fyller Axel Jonsson i.

Sara Westman och Michaela Thyberg minns att de först dömde ut den som extremt långtråkig. Men så hände något, förklarar de, världen på den australienska internatskolan öppnade sig. Berättelsen började beröra och efter de första hundra sidorna var alla fast. Några av killarna i klassen rekommenderade den till städerskorna i korridoren. De tyckte att fler behövde läsa.

– Boken är verkligen inte lik något annat. Den är spännande och det händer saker hela tiden. Man får tänka så mycket själv, säger Viktor Jonsson.

– Och det blir så mycket enklare att hänga med när Mia läser.

Två elever målar
– Att måla i grupp är mycket roligare än att göra det själv, tycker killarna. Tjejerna är bra på att styra och organisera, och så målar de bättre. Men vi lyder bra, skämtar Axel och Simon som tagit på sig att fixa punktperspektiv i bilden och kolla om det är vänstertrafik i Australien.

Tre elever svampmålning
När bilderna är klara väntar orden. Mia har valt den japanska formen haiku, dels för att regelverket fem-sju-fem är enkelt, dels för att eleverna kommer bort från tanken på att stroferna ska rimma. ”Fri dikt är svårare. Här är reglerna tydliga och de kan koncentrera sig på vilka ord som ska väljas till bilden”, förklarar hon.

Vad kommer att hända med Jonah och Taylor? Det är en av de frågor som flera i gruppen tagit med sig till samtalet. Blir de ett par, blir de lyckliga? Slutet var så öppet och lämnade läsarna med funderingar om framtiden.

– Den här boken behöver lite mer kärlek, tycker Michaela och Sara.

De är säkra på att huvudkaraktärerna blir ett par, sen i nästa bok, eller kanske på film. För nog måste väl boken filmas, hoppas de, och då kanske slutet blir lyckligare.

– De vill ju vara tillsammans, sa de inte att de skulle mötas halvvägs?

Diskussionen om vad som bör hända sen är livlig. Det finns dessutom fler presumtiva romanser i boken som inte fått sin förklaring. Relationerna analyseras; var går gränsen för vänskap, när blir den till något mer? Killarna och tjejerna har inte samma uppfattning om behovet av litterär romantik.

– Det får inte bli för mycket kärlek i en berättelse, här var det lagom och mer av vänskap, det är bättre, tycker Simon Andersson. Men det är klart att Taylor och Jonah blir ihop, det ska mycket till om de där två ska vara isär.

Mia undrar varför Simon tror det?

– De har gått igenom så mycket tillsammans, säger han. Det känns stabilt, men man vet aldrig.

Skjuter in följdfrågor i bakgrunden

Resonemangen om kärlek kontra vänskap skulle kunna fortsätta men Mia styr vidare mot nästa karaktär, Sam. Han är en del av tragiken i boken. Finns det något hopp för honom? undrar hon. Ingen tror att det ska gå bra, fast de så gärna vill.

– Han är jättefräck och tvär. Tror det beror på drogerna. Sam är min bild av en sorglig person, säger Michaela. Jag är rädd att det blir en överdos. Han lever ett sånt liv.

Finns det ingen räddning? Kanske, svårt, förmodligen inte. Och Tate då (Taylors drogmissbrukande mamma) kan man förstå henne?

– Nej, hon tar ju bara en massa dåliga beslut. Och tappar moralen, tycker Michaela.

Fast hon blev galen när Webb dog och började med droger för att döva smärtan. Hon förlorade allt hopp. Det var Webb som hade livsgnistan, när han dog hände det saker med alla, försöker de andra förklara.

– Men i så fall, Taylor är det enda som är kvar av Webb, då borde hon ju ta hand om henne.

Michaela har ingen som helst förståelse för mammans svek.

Mia finns hela tiden i bakgrunden och skjuter in följdfrågor som tar tankarna ett steg längre. Fast hon tar minimal plats, tror knappt att någon märker hennes roll i samtalet. Detaljer diskuteras och slutsatserna varierar. Som åhörare är det omöjligt att inte känna läslust. Jellicoe road nästa, synd bara att det inte blir tillsammans med 15-åringar.

Vad tro ni att författaren vill säga med boken?

– Att livet är värt att leva hur dystert det än känns ibland. Att man aldrig får ge upp, säger Michaela.

– Det handlar också om att söka sitt rätta jag, tycker Axel. Taylor letar hela tiden efter sin historia.

Funderingar om översättningen

På tavlan står allas frågor. Efter en timme tillsammans har de flesta besvarats och diskuterats. Någon hakar upp sig på ett ”igentligen”.

– Vem är det som har så dålig stavning?

Ebba-Karin Norell ger sig till känna och när de ändå är inne på det språkpolisiära området får översättaren sig också en känga.

– Man blir ju lite störd på engelskan i boken. Översättningen är inte helt bra, som att townis blir jellisar, det låter töntigt, tycker hon.

Mia och Ebba-Karin har gemensamma lingvistiska intressen och enas om att de gärna skulle läsa det engelska originalet.

– För visst är boken vackert skriven?

Mia rundar av genom att dela med sig av sin egen upplevelse, pratar om anaforer och visar var bokens medvetna upprepningar finns. Hur ”mirakel dör” i prologen och hur slutorden ”kanske finns det mirakel” är ett exempel på cirkelkomposition. Och på de där sista sidorna finns också det hoppfulla budskapet, det som hela gruppen berörts så starkt av, språkligt förstärkt genom den återkommande frasen: ”Och livet går vidare”.

Text: Helena Söderqvist
Foto: Johan Eklund

Artikeln är även publicerad i magasinet Kreativa skolan – i samarbete mellan Region Värmland, Pedagog Värmland och Karlstads kommun.